Idag tänkte jag bjuda er på två dikter. En som jag har skrivit, och
en som Ferlin har skrivit. Han var en mästare denne Nils.

Förvrängda speglar:

Han tyckte att hans öde, var en rätt konstig nyck!
Satte sig upp i sängen då han vaknat med ett ryck.

Han skådade frugan, som låg vid hans högra sida.
Hon blivit så hemskt ful, att hon fick honom att lida.

Där en gång vackra blå ögon plirat, tindrande ej matta,
hade nu hennes rynkiga ögonlock av ålder blivit utsatta.

Det vackra leende som fått hans hjärta, att gå i kras
Log mot honom från andra sidan rummet, i ett glas.

"Min kära älskade!", sade han ledset, tungt och bedrövat.
"Ditt utseende är värre nu än förr, så av tiden hårt beprövat."

Hon öppnade vänstra ögat som att hon i ilskan ville se.
Den gubbe som låg vid sidan, nu skulle han allt få spe.

"Ja min älskling", svarade hon, för nu var hon vaken och sur.
"Tro inte heller du, att du är förskonad ifrån att ha blivit ful!"

Då livet ilar framåt, och när det allt raskare far.
Tänk då till och inse då, att även du ej äro så rar.

Glöm ej! Då du hankar dig fram mot ålderns höst.
Att man såväl som kvinna, har fått hängiga bröst.


Hypnos:

En boaorm, en boaorm han skiner.
- Han äter bara levande kaniner!

Han är helt visst den starkaste av alla.
Hans ögon äro livlösa och kalla.

Han spikar dem, och suger dem till magen,
de kvicka små kaninerna i hagen,

de vita små kaninerna från burar,
som fräkniga små pojkar går och skurar.

O, Herre, du som skapat dej så mycket,
din boaorm är åndå mästerstycket!

Han är menageriets stora peksak,
ett lejon kan han krossa som en leksak.

Han ligger som en blankpolerad ring nu
och tänker säkert inte någonting nu.

En boaorm, en boaorm som skiner
och smälter sina vita små kaniner.

Den första är min egen. Den andra är den som Nils ferlin skrev 1933,
i sin diktsamling; Barfotabarn. Där bevisar han att poesi som inte är
smittad av kärlek utan av spänd förundran, aldrig någonsin kommer dö
ut eller bli förlegad. Den känns relativt ny, och ännu mer rolig.