Hej alla glada, snygga, läckra och härliga.

Nu är sommaren över och jag kan återgå till att blogga. Kommer ta ett tag att
komma igång igen. Skrev inte så mycket förut heller men jag hoppas att det
ska bli ändring på det.

Bilden ovan har jag publicerat på min Bilddagbok redan, samt även på ansikts-
bok.

Texten där är även den lite lyrisk.

En sann artist, gör sina egna självporträtt.
Det är sant, även om det blott är en siluett.

Ja vad har sommaren bjudit på? En rad upptåg. Bland annat min färd till
det natursköna och övergivna lilla samhället Tranmossen.
Sen har jag satt musik.. eller hmm, något som ska likas vid musik till
en av Nils Ferlins dikter som jag förut har redogjort för här i min blogg.
Jag har spatserat runt i Filipstad med hatten, och min glukulele. Den
SKA jag berätta om en annan dag. Men inte just nu.

Nu har klockan varit läggdags väldigt länge.

Jag skriver mer en annan dag, en annan tid, en annan plats. Tack.

Så var det ännu en Tisdag.

Just nu, ingen bild. Men det kommer. Ni får helt enkelt nöja er med en dikt
så länge.

Legerad profil.

”Säg mig Nisse, för du har väl ett och annat sett.

Har man i Filipstad, börjat sakna stil samt etikett?”

 

Det frågade jag honom på en helt vanlig dag,

då vi suttit, vid alla tiders snobbränna, ett tag.

 

Hans svar på frågan förblev helt likgiltig och tyst.

Han var som gjuten i brons, och sade ej ett knyst.

 

”Så du tror, att det kanske kan vara så det ligger till.

Eller blir Filipstad snart bättre, om det sig så vill?”

 

Han satt som ett lik, död och ej försjunken i tankar.

Man får honom då aldrig se, om han i rännan vankar.

 

Jag lade orden i hans mun, då han ej svar ville ge.

Men häpnades inte ett jota, att han då inte blev sne'

 

”Finns det ett medel, min vän, som kan leda bot?

Eller är staden utsatt för ett nytt besvärligt hot?”

 

Han svarade inte, men betedde sig ej som en snobb.

Han ville inte, använda tungan, Det var ej hans jobb.

 

”Ska man ta det för givet, även om du nog har kramp.

Blev du som ungdomar bitter, i saknad av skejtramp?”

 

Han fortsatte grubbla, så infernaliskt arrogant.

Jag var så envis, och ville för råd, ge honom en slant.

 

”Nej du Nisse, min tid jag just nu, ger bort och spiller.

Sluta att älta din situation, och ta dig nu lyckopiller”

 

Han var nu så konstig att han ej tog emot bjudet brännvin,

Men nog borde han ju, ha mer att säga, vår käre Nils Ferlin.

Det var den dikten det. Hoppas ni får det bra denna Tisdag.

Idag har inget speciellt skett. Förutom att jag har kännt mig rätt skapligt dålig då. Jävla skitsommar. Nu får fan värmen komma och utplåna både influensa och bihåleinflammation.



Igår så provade jag att ställa in självutlösaren på kameran och hinna posera. Här ovan visas resultatet. Kom även på ett skämt som förtjänar en trumvirvel:
"Vet ni vad min digitalkamera har som jag aldrig har haft?"
"...Naej?"
"Självutlösning!"

Och så till Lyriken.

Fyrklöverblad

En fyrklöver kanske kan föra med sig stor tur.
Men om den ej sparas så blev den ingen kur.

En fyrklöver, anser man, kan  bringa en lycka.
Men den ska vara din, man kan ej turen skicka.

En fyrklöver sägs bära med sig stor rikedom.
Men läggs ej i plånboken, som då förblir tom.

En hästsko, en hartass, en 7:de son av 7:de son,
borde föra med sig guld, inte värdelöst spån.

Spader Ess i rockärmen kan få potten att vinnas.
Men glöm ej att fusk, kan få dej att ej minnas.

En fyrklöver kan leda dig till lycka i ohämmat garv.
Men kan  fel murar riva, av oförutsett slarv.

En fyrklöver kan till lyckan leda. Så bli då glad.
Men byt ej ut din kärlek, mot ett fyrklöverblad.


  

Då var det tisdag igen. Första dagen på resten av mitt liv. ;) Jag blir nästan lite nöjd av att säga det.



Japanskt körsbär


Dock kan man på våren vara helt nöjd.
För därefter är sommaren en varm fröjd.

Men våren är ändå vackrast, ung och vital.
Då knopporna brista och vatten gå i skval.

Starka färger, som pryder det lilla gröna.
Blommor på träd och buskar är så sköna.

Även i Sveriges Dalar finns denna fröjd.
För blommor från världen göra en nöjd.

I trädgårdar ljuva, sås ingen vildhavre och mjölsäd.
Där blomma nu, istället, ett Japanskt körsbärsträd-

Vilken läcker bild va? Den är tagen på natten på ett öde och fallfärdigt hus
i Filipstad. Det kommer komma fler från andra ställen. Förfall kan då gå
förbannat snabbt då ett hus får stå.
Men det är inte bara därför jag är här. Jag är här för att publicera lite poesi
igen.

Smaksaker

Stora häckar. Ladugårdsbreda rumpor.
Se hon näckar, iklädd ankelhöga strumpor.
Visst är det väl bra härligt ändå,
att någon i henne sin säd vill så.

Små häckar. Solida, runda, fasta skinkor
tyvärr sitter dessa på märkvärdiga slinkor.
Visst vill man då ändå där gärna chansa,
för att sin säd där få så, ej bara få dansa.

Stora rattar. Säckiga, sladdriga meloner.
Se hon skrattar, och gläds i ljuva toner.
Visst är det fint och härligt att även de,
till männens hungriga barn mat får ge.

Små välbehag. Ljuva, vackra, uppnosiga pukors former.
Man vill dem smeka, men man passar ej hennes normer. 
Visst är det härligt, eggande och vackert rent visuellt.
Men glöm ej! De har ersatts med plast om de svällt.

Stora trinda kvinnor, med fula, ofina anletsdrag.
Har bara som mor, en mans kärlek utan klag.
Visst är det där som kärlek går på det inre.
Den nog ärlig är, då den med tid ej blivit mindre.

Små smala kvinnor. Vackra, fina med krav och fason.
Man vill henne så gärna vinna, men då tar hon sig ton.
Visst är det där som kärleken obarmhärtigt kan missa.
Du blir så kär, men hon vill bestämma, ej kompromissa.

Stora som små, breda likväl som smala de har.
Även om du inte tycker samma, beundrare kvar.
Det är så klart sanning, att alla dessa saker.
Som tur är finns i blandning, för olika smaker.

Sådär ja. Igår sysslade jag lite med bloggdesignen. Idag skrev jag en ny
dikt. I morgon fortsätter jag mina planer på humor och världsherravälde.

Undrar jag hur många torsdagar jag har levt nu. Det ska inte vara så svårt eftersom det går 52 torsdagar på ett år. Men frågan är om någon har fallit bort och hur ofta det sker. Vissa år har ju bara nån enstaka dag den 52:a veckan. Om man gör en snabb uträkning och inte tar hänsyn till de eventuellt bortfallna torsdagarna så har jag nu levt 1713 torsdagar. Och med lite tur har jag minst lika många kvar att leva.

Det är såna här dagar när man knappt varit utanför sina dörrar får djupa tankar. Jag undrar jag hur många år en gran kan tänkas leva. Titta på den här. Det är frågan om den här granen är inne på sin dödskamp med tanke på antalet kottar den sprutar ur sig. Eller om den bara talar om för granvärlden att den minsann är herre på täppan?



Tallar räknas tydligen inte. För det finns en tall i Filipstad som måste vara minst 300år. Förmodligen mer. Undrar jag hur mycket den här granen skulle kunna berätta om historien om den kunde. Kanske kunde den berätta sanningen bakom skrönorna och göra en mycket bra källkritisk analys. Tur att den inte blivit papper. Den kanske till och med skulle kunna tala om ifall branden i gamla skolans tomma lokaler var anlagd.

Människans liv är så tragiskt kort.
Man dör, och glöms så snart bort..

Om man ej lyckas att bli känd:
Glömd? Så snart man blir bränd.

Då livet ändas och tar slut.
Så också om det sker akut.

Kan du vara säker och veta helt visst!
Att du ej fler gånger kan få det trist.

Så lev ut livet nu, och se till att må bra!
För du kanske ska dö denna da'?